Kan fortfarande inte sova bra. Trodde att det skulle kännas bättre nu, men det gör det inte. På två timmar så vaknade jag tre gånger av att jag var kall svettig och med halv panik. Finns bara mardrömmar av alla slag. Vet inte hur jag ska kunna bli av med det. Jag vet att jag behöver alla krafter jag bara kan få om jag ska orka mig igenom det här. Just nu så känns det inte som att vi är två som kämpar tillsammans längre. Men att vi är två om detta problem vet jag. Men det känns som att vi kämpar på olika håll. Jag vet inte varför det känns så. Det känns även som att hon har vunnit första rond och särat oss åt. Om det visar sig vara så på ett eller annat sätt så vet jag inte vad jag gör. Det är redan ett under att jag inte satt mig i bilen och försvunnit härifrån. Är så nära att bara packa och försvinna bort från allt. Jag vet att jag inte kan fly för alltid, men det kan inte hjälpas. För jag vet inte om jag orkar längre. Allt slogs i bitar igår. Även om jag visste att det skulle bli så förr eller senare så trodde jag att det var vi som bestämde när det skulle bli så eller inte. Inte att hon skulle styra det. Men det finns inget jag kan göra åt det. Så det är bara att bita ihop och köra så länge jag orkar. Stupar jag så är det så.

Men jag hoppas att inte allt är förstört. Men jag vet inte vad jag ska tro. Jag vill tro på dig, men jag lyckas inget vidare just nu. Men går det åt skogen så är det så det var meningen. Jag är så avtrubbad och avstängd att jag nästan blir rädd. Jag orkar inte bry mig allt för mycket om något händer. Så jag är ganska glad att Roxanna åker till Jonas antingen idag eller imorgon. Jag orkar inte med henne eftersom att jag inte orkar med mig själv just nu. Hon känner att något är fel och det mår hon inge bra av. Det räcker redan med att hon har blivigt lite sämre igen. Jag vet inte om hon någonsin blir helt bra igen. Det känns ganska hopplöst på den punkten. För så fort hon blir bättre och man tror att det ska hålla i sig så vänder det neråt igen. Jag börjar bli rädd att det är jag som gör henne dålig. Inte för att jag förstår hur, men jag tror nästan att det är så. Och är det mitt fel så känns det som att jag kommer att bryta ihop. Även om jag kan bli arg  på henne och önska att jag slapp henne så vill jag henne inge illa. Jag vill ge henne det bästa. Men det verkar inte som att jag kan ge henne det. Men jag kommer inte att få reda på om hon blir bättre om hon bara var här några dagar då och då eftersom Jonas ligger borta på veckorna. Så det är bara att försöka göra det bästa av den situationen. Och därför känns det lite oroligt att böra med medicinen igen. Kan inte längre få den hjälp det var lovat. Så på många plan slåss jag ensam. Det kommer säkert att rulla på, även om det inte blir några bra resultat. Men jag kan inte göra så mycket åt det. Jag kan inte bara rycka på axlarna och låtsas som ingenting. Det skulle jag kunna om allt var som tidigare. Men nu är det inte så. Börjar bli allvarligt jobbigt att så fort man kommer in i en rutin så ändras den totalt. Vet inte hur mycket sådant jag kan ta och fortfarande fungera. Men det lär ju visa sig hur länge det fungerar.

Jag tänker försöka ta saker som dom kommer och släppa taget om tron och hoppet. Jag kan inte göra något annat. Känns inte som att jag har något att säga till om längre, allt händer utan att jag kan hindra det. Jag kan bara se på vad som händer och acceptera det. Känner mig så maklös över allt. Både när det gäller Roxanna och dig. Men oavsett kan jag inte gör mer än att återigen säga att jag älskar dig oavsett vad som händer. Men det är inte jag som bestämmer vad som nu kommer att hända. Visst jag kan säga vad jag vill, men det vet du redan. Jag är kanske elak som lägger över allt på dig. Men jag kan inte säga hur du ska göra eller inte. Det är upp till dig när vi ses igen, min dörr står alltid öppen. Men det gör tyvärr inte din längre, inte efter igår.

Love U